--e-post till: lorken@tele2.se

Det är jag som är Lorkens matte.
Jag heter Marianne Andersson, är född i slutet på 40-talet och gick mina 9 år i Perstorps skola.

Lärde mig jobba tidigt.
Jag är uppfödd på en stor lantgård utanför Perstorp och fick tidigt lära mig köra traktor. Jag nådde inte ner till pedalerna utan fick stå och köra.
När andra ungar lekte fick jag hjälpa till att hässja hö, dra upp och nacka betor, plocka potatis, mjölka korna, mocka (tvi attan!), plocka sten, sätta granplantor osv.
Och jag har faktiskt inte mått illa av att tidigt lära mig jobba.

En sena som rumpan hänger i!
Men visst var det hårt när man slet på potatiskorgarna och gnällde över att man hade ont i ryggen och far sa att ”du har ingen rygg, du har bara en sena som rumpan hänger i”. Jag svor på att jag aldrig skulle bli bonde eller gifta mig med en bonde.

Ungar är ungar.
Men visst hade vi kul ibland, min bror och jag. Vi tyckte det var jätteroligt att reta kalkonerna tills vi fick oss ett riktigt tjyvnyp av en ilsken kalkon.
Eller när vi sprang in i hagen till baggen, som var en ilsken rackare, retade honom och sedan snabbt hoppade över stengärdet och han stod kvar på andra sidan lagom sur.
På tal om får så hade min bror trubbel med mig när jag var liten och hittade fårlortar.
Jag gav mig sjutton på att det var eucalyptustabletter!?

Flyttade till Malmö.
När jag slutade skolan 1964, flyttade jag till Malmö, jobbade och bodde där till 1967.
Jag tog även mitt körkort där.

Flytten gick till Helsingborg.
Då flyttade jag till Helsingborg och började arbeta på EPA på Kullagatan, 
numera Magnus Stenbock. Jag hade träffat Carinas pappa och hon föddes i september 1967. ”På den tiden” var man mammaledig i 6 månader. 
Jag jobbade kvar på EPA något år och sökte sedan jobb på Findus Färdigmatfabrik i Helsingborg. Tillverkningen flyttade till Bjuv och de flesta av oss flyttade med.

Flyttade till Åstorp.
Vi flyttade till en lägenhet i Åstorp. Första åren bodde vi på Idrottsgatan, men flyttade 1976 till nybyggd marklägenhet på Ormastorpsgatan. Jag arbetade kvar på Findus som maskinoperatör till 1986.

Ryggopererad.
Jag opererades akut för diskbråck första gången 1986 i september. 1987 opererades jag för andra gången och var sjukskriven till maj 1988. Jag fortsatte sedan att arbeta på HK (Findus/Nestlés huvudkontor) eftersom jag inte fick arbeta med tunga saker.

Väktare.
1984 började jag arbeta som behovare på Securitas i Helsingborg.
Jag arbetade varannan helg, körde rond, värde, larmryck, fixade minutenapparater och var gruppledare.
Arbetade även som butikskontrollant en tid, men tröttnade på att ofta hamna i slagsmål med snattare som var missnöjda med att bli ertappade.

Carinas idrott.
Under många år ägnade jag all min fritid till att följa med Carina på handbolls, fotbolls och ishockeymatcher. 
Carina var ishockeymålvakt i pojklag och spelade med sitt eget årslag och ända upp till A-juniorerna.
Det var en rolig tid, men ganska krävande.
Det var oftast matcher både lördag och söndag.
Eftersom hon var enda tjejen, fick hon byta om i domarrummen.
Jag hade hand om bokning av matcher hemma och borta, domare, funktionärer, bussresor och var sekreterare i ungdomssektionen.
Åstorps IK hade en egen buss och efter något år tog jag busskort.
Eftersom jag ändå var med på alla matcher, kunde jag lika gärna köra bussen.
Carina spelade även med Stattenas Damlag och det var mycket resor där också.

Mina hundar.

Piccolino.
Innan jag blev engagerad i idrotten hade vi en Keeshond och det var när Carina var i 7 årsåldern.
Han var jättegullig och hette Piccolino. Tyvärr var vi tvungna att låta honom somna in när han var fyra år för han ställde Carina och hennes kompis i köket och jag vågade inte ha honom kvar.
När jag slutade med mina åtagande i ishockeyklubben bestämde jag mig för att köpa hund igen.

Eda.
1982 köpte jag en schäfertik i Helsingborg som vi kallade Smulan. Vi gick kurser i Bjuvs BK och tävlade spår och lydnad. Smulan fick epilepsi och blev bara 4 år.

Tarzan (R-Made´s Tarzan).
Tarzan fick stora vätskande sår över hela kroppen som inte läkte och ingen visste vad det var. Jag kämpade med honom hos olika veterinärer i x-antal år, men sedan gav jag upp.

Do Kimers Boogie.
Nästa hund var Boogie, som när han var 4 år, fick analfistlar och opererades ett flertal gånger. Men sedan kom veterinären underfund med att han hade hjärtklaffsfel och hjärtat orkade inte med till slut.

Kevin (DoKimers Bodyguard).
Så kom Kevin, som tyvärr hade praktiskt taget ingen fungerande bukspottkörtel.
Jag medicinerade honom, men det gick inte att arbeta med honom eftersom han fick Borrelia också. Ibland stod han bara som helt förstenad i sin egen värld och det var många dagar jag fick handmata honom. Carina och hennes dåvarande sambo tog hand om Kevin och han fick det bra som hemmahund.

Exa (Heratorpets Eska).
Jag letade en hund som jag skulle kunna arbeta med, tävla och ha i tjänst.
Jag hittade Exa och trodde på henne. Tyvärr gjorde hon ingen godkänd L-test och jag hade väl insett att hon hade ingen social kamplust, inget försvar utan levde mycket på sitt temperament. Jag skulle aldrig kunna känna mig säker med henne i tjänst.
När jag hittade Lorken, var min ambition att jag skulle ha kvar och träna båda hundarna, men insåg snabbt att jag inte hann med båda två.
Exa fick stå till sidan för att jag skulle kunna träna Lork och jag hade ständigt dåligt samvete för att jag inte hann med henne som jag ville. 
Hon lånades ut till F17 i Kallinge och blev sedermera kvar.
Det var hårt att lämna henne, men här fick hon en chans att arbeta.
Hon har idag gått i pension. Men det svider fortfarande när jag tänker på henne.
Jag kunde inte titta på kort på henne, första halvåret, utan att börja ”tjuta”.

Hundförare.
Då stod jag i valet och kvalet hur jag skulle göra.
Jag hade sedan 1999 gått över till en heltidstjänst som gruppledare ett stationärobjekt på Securitas och ville satsa på att bli hundförare.

Observant’s Lork.
I Stockholm hittade jag min nuvarande hund, Lork eller Lorken som jag kallar honom.
Lork låter så hårt när man kallar, så det använder jag bara när jag är ”irriterad” !!??
Arbetskompisar.
Vi har nu varit arbetskompisar i 6 år.
Det har inneburit ganska mycket slit att komma dit vi är idag, men det finns bara en Lork och jag hoppas att jag får ha kvar honom några år till.

Erlichia.
Han har sin erlichia, men än har den inte satt sig på lederna som tur är. Det enda jag märker är, att ibland tappar han fokus helt och jag får ta i beräkning när vi tävlar, att det kan vara en ”sådan” dag.

Träningsläger utvecklar både hund och förare. Vi har varit på en del träningslägerläger tillsammans Lork och jag. Minst en gång om året är det både roligt och nyttigt att åka på läger och träffa nya hundägare och se om man kan snappa upp något nytt.